Ska försöka sätta ord på nattens upplevelse. Jävla Metaxa! Jag mår inte bra, återkommer när jag mår lite bättre.

Vi har skaffat husdjur i kollektivet, några små ettriga bananflugor. Vi tröttnade dock ganska snabbt på våra nya hyresgäster och beslutade oss för att försöka dräpa dom.

I Språkgrändsbloggen hade jag läst att dom lyckades dräpa sina bananflugor med hjälp av vinäger, diskmedel och en bananskiva (bananskivan var deras eget påhitt resten hade dom läst någonstans). Jag gillrade således två fällor, en med balsamvinäger och diskmedel och en med rödvinsvinäger och diskmedel. Resultatet? Efter sex timmar hade en fluga fastnat i rödvinsvinägern. Fiasko!

Det nya knepet är att dammsuga upp flugorna, man sitter lite som på pass och när en fluga närmar sig, VOOOOOM!! Har säkert fått tag på ett dussin flugor minst.

För övrigt har bloggvärlden vaknat upp igen. Här presenterar jag lite statistik från min och mina vänners bloggar. Siffrorna anger hur många inlägg per dag man har skrivit den senaste veckan. Inom parantes siffrorna från resten av sommaren.

Mattias: 1 (0.12)
Magnus: 1 (0.41)
Linus: 0.43 (0.21)
Eric: 0.43 (0.67)

Joel: 0 (0)

Eric sommarens bloggare med 58 blogginlägg, Magnus 24, Linus 20 och jag 17. Men även den enda som går emotbloggtrenden.

Pimp har under veckan överösts med lovord för hans ståtliga skägg. Idag bröts trenden då han sågades för sitt fina ansiktshår.

Detta leder mig till dagens ord Pogonofobi - Skäggskräck

Igår efter träningen så for jag till en vän, låt oss kalla honom för Jimmy (med y). Vi skulle plugga och till en början gick det lite trevande för mig. Så strax innan midnatt bestämde jag mig för att köpa lite godis, Jimmy ville ha en chipspåse.

Närmaste livs var OK Carlslid men de har bara livs till 22 så jag for vidare mot Statoil Carlshöjd. När jag kommer dit ser jag en del personer i butiken, men när jag ska in i butiken så går det inte, det är låst. En person är kvar i butiken, när han går ut så passar jag på att gå in.

Ägaren står vid dörren.
- Det är stängt säger han med bestämd röst.
- Låt mig handla du, säger jag småkaxigt tillbaka.
- Ok då ska det gå fort.

Tack vare min beslutsamhet så kom jag inte tomhänt tillbaka. Det är sensmoralen med den här lilla berättelsen.

Joel ochn Magnus gav mig ett intressant matematikproblem som jag nu med visst bistånd från min far löst. Om man hela tiden håller samma hastighet i km/h som det är km kvar till målet, hur lång tid skulle det då ta att åka 300km? Egentligen är svaret oändlig tid, men om man modifierar problemställningen till att sista kilometern så åker man med den konstanta hastigheten 1 km/h så kan man få upp en fin ekvation. Det är roligt, för den är så fin :-).

Tänk er ett sånt här porträtt fast med mitt ansikte....

En av de stående frågorna i kollektivet har varit hur vi vill inreda våra väggar. Vilka tavlor ska vi ha, eller om vi ska ha foton. Nu har vi kommit på det, vi ska ha lite olika bilder på oss själva. Bland annat:

*Kungaporträttsbilder på oss själva.
*Överexponerade bilder där vi ser ut som gudomligheter.
*Bilder där vi ser ut som grymma hiphoppare.
*Porträtt där vi ser ut som intellektuella författare eller konstnärer.

Läkarn: Hallå det är Svea bistånd.
Telefonist: Ja hej, jag söker en Jonas Roger, vart har jag kommit?
Läkarn: Svea bistånd.
Telefonist: Svea bistånd?
Läkarn: Svea bistånd, vi bygger skolor i afrika.
Telefonist: Jaha då måste jag ha kommit fel, jag ber så mycket om ursäkt:
Läkarn: Det är lugnt ingen fara.
*klick*

För övrigt kan vi nu hålla lite koll på vad som händer i vår gamla lägenthet. Det bor människor där och dom har en blogg. http://santelivetikollektivet.blogspot.com/

Vi är bjuda dit på inflyttningsfest i slutet av september.

Helt plötsligt för en månad sedan så var pappan utanför gården och hälsade på mig när jag gick förbi.

Det hela fortsatte med att de idag höll på att ta bort tallen som skuggat våran veranda. Jag berömde dem för initiativet och sedan började de prata med mig och min far. Nästan ett decennium av tystnad var brutet. Kanske så kan vi lägga stridsyxan bakom oss nu och titta framåt, vem vet?

Jag minns att min far avslöjade vilken strategi han tänkte ha när stridigheterna började.
-Jag brukar låta problemen vara och låta dem ebba ur, sa han och tog det hela med fattning.

Han är en intressant människa min far, en riktig problemlösare.

När jag var liten kring säg en sju, åtta år så flyttade vi till en villa på Sofiehem. Grannarna bredvid hade tre döttrar varav en, Brita var i min ålder. Vi brukade leka under lågstadiesommrarna hon och jag. Jag skulle nog beteckna henne som min andra kärlek, jag frågade förstås aldrig chans på henne, det vågade jag inte. Jag minns att jag sa något i stil med "man behöver väl inte fråga chans på någon för att vara ihop?". Sedan log jag. Hursomhelst så flöt allting på bra och vi for och hälsade på i deras stuga på andra sidan kvarken.

När jag och brorsan blev äldre så började saker gå fel, vi slängde kottar på deras hus en gång och efter det så hölls vi ansvariga för allt jävulskap som hände dem. (Det blev inte bättre av att Gin och Yang ringde hem till grannarna, flåsade i luren och bankade på dörren när enbart äldsta dottern var hemma.) Polisen kom och jag blev huvudmisstänkt trots att jag hade ingenting med saken att göra. Åren gick och grannsämjan var inte på topp. Någon hade slagit sönder strålkastarna på deras sportbil, anklagandes gick de över och skyllde det hela på vårat fotbollsspelande. Mamma kände att vi var felaktigt anklagade och gick över och frågade om inte Johannes fick spela med en skumgummiboll på gården. Grannarna blev rasande och sa att om inte mamma tog hand om barnen så skulle de rycka oss i nackskinnet.

Jag skrev en lapp, bedyrade min oskuld och krävde att de skulle be min mor om ursäkt. Någon gång när vi spelat på gården har fadern i familjen återigen anklagat oss för att skjutit sönder strålkastaren på bilen och krävt att vi skulle lägga av. Jag käftade emot varje gång och när han hotade om att ta bollen nästa gång den hamnade på deras gård så replikerade jag med att då skulle jag minsann ta hand om deras hund nästa gång den skiter på vår gård.

Sedan följde år av tystnad...