Läkarn: Hallå det är Svea bistånd.
Telefonist: Ja hej, jag söker en Jonas Roger, vart har jag kommit?
Läkarn: Svea bistånd.
Telefonist: Svea bistånd?
Läkarn: Svea bistånd, vi bygger skolor i afrika.
Telefonist: Jaha då måste jag ha kommit fel, jag ber så mycket om ursäkt:
Läkarn: Det är lugnt ingen fara.
*klick*

För övrigt kan vi nu hålla lite koll på vad som händer i vår gamla lägenthet. Det bor människor där och dom har en blogg. http://santelivetikollektivet.blogspot.com/

Vi är bjuda dit på inflyttningsfest i slutet av september.

Helt plötsligt för en månad sedan så var pappan utanför gården och hälsade på mig när jag gick förbi.

Det hela fortsatte med att de idag höll på att ta bort tallen som skuggat våran veranda. Jag berömde dem för initiativet och sedan började de prata med mig och min far. Nästan ett decennium av tystnad var brutet. Kanske så kan vi lägga stridsyxan bakom oss nu och titta framåt, vem vet?

Jag minns att min far avslöjade vilken strategi han tänkte ha när stridigheterna började.
-Jag brukar låta problemen vara och låta dem ebba ur, sa han och tog det hela med fattning.

Han är en intressant människa min far, en riktig problemlösare.

När jag var liten kring säg en sju, åtta år så flyttade vi till en villa på Sofiehem. Grannarna bredvid hade tre döttrar varav en, Brita var i min ålder. Vi brukade leka under lågstadiesommrarna hon och jag. Jag skulle nog beteckna henne som min andra kärlek, jag frågade förstås aldrig chans på henne, det vågade jag inte. Jag minns att jag sa något i stil med "man behöver väl inte fråga chans på någon för att vara ihop?". Sedan log jag. Hursomhelst så flöt allting på bra och vi for och hälsade på i deras stuga på andra sidan kvarken.

När jag och brorsan blev äldre så började saker gå fel, vi slängde kottar på deras hus en gång och efter det så hölls vi ansvariga för allt jävulskap som hände dem. (Det blev inte bättre av att Gin och Yang ringde hem till grannarna, flåsade i luren och bankade på dörren när enbart äldsta dottern var hemma.) Polisen kom och jag blev huvudmisstänkt trots att jag hade ingenting med saken att göra. Åren gick och grannsämjan var inte på topp. Någon hade slagit sönder strålkastarna på deras sportbil, anklagandes gick de över och skyllde det hela på vårat fotbollsspelande. Mamma kände att vi var felaktigt anklagade och gick över och frågade om inte Johannes fick spela med en skumgummiboll på gården. Grannarna blev rasande och sa att om inte mamma tog hand om barnen så skulle de rycka oss i nackskinnet.

Jag skrev en lapp, bedyrade min oskuld och krävde att de skulle be min mor om ursäkt. Någon gång när vi spelat på gården har fadern i familjen återigen anklagat oss för att skjutit sönder strålkastaren på bilen och krävt att vi skulle lägga av. Jag käftade emot varje gång och när han hotade om att ta bollen nästa gång den hamnade på deras gård så replikerade jag med att då skulle jag minsann ta hand om deras hund nästa gång den skiter på vår gård.

Sedan följde år av tystnad...